Idag är det en vecka sen, man tror aldrig att det ska kännas lättare.
Men tårarna kommer inte varje dag och när de kommer så är det när jag är hemma. Sen har jag varit ganska tyst om det för att slippa prata om det.
Om någon frågar så säger jag bara kort att jag inte orkar prata om det och de flesta respekterar det....
Tur att jag har lill Poppan som sätter guldkant på tillvaron. Hon har blivit friare/gladare de sista dagarna. Sprallig och ännu mer busig.

I fredagskväll var jag bortbjuden på mat, och ville inte lämna henne själv så hon fick vara hos Pontus och Åsa.
När jag ska lämna henne så rusar hon glatt in i huset ( det är ju hennes gamla hem) , hälsar på barnen och springer upp på övervåningen och därifrån hör vi henne skicka rätt ut. Jag tittar på Åsa och hon bara Sixten ( deras katt) låg i sängen. Sen kom Poppan ner efter ett tag och det luktade lite konstigt om henne.....
Troligtvis har hon hoppat rätt upp i deras säng i mörkret och rätt på Sixten som låg och sov, båda vart nog lika skrämda, när Åsa kom upp så låg Sixten under sängen och Poppan hade tömt analsäckarna i deras säng ???.
Men hon varit där och kollat in Sixten under kvällen ?.

I helgen har vi varit i Motala och Norrköping och styrt lite, på hemvägen båda dagarna stannade jag i Söderköping och gick lite olika rundor med Poppilopp. Hon har verkligen annamat att man ska upp på allt så får man godis sötnöt.

Idag har vi kört uppletande på promenaden, Byteslek och lite annat smått och gott.
Duktig tjej ??

Kramar från oss ?